Johan Svensson är missnöjd med det svar han fick från Språkförsvarets styrelse den 23/2 2014 (se bilaga). Han ville att vi skulle svara ja eller nej på frågan om vi ansåg att Sverige har en demokratisk majoritetsspråkpolitik. Styrelsen skrev då att den svenska språkpolitiken ”varken [är] mer eller mindre demokratisk än någon annan politik i landet”.

Den invändningen menar Johan Svensson att han redan bemött:

”Påståendet att alla lagar i ett demokratiskt land per definition är demokratiska innebär att alla länder med demokratiska statsskick är lika demokratiska, vilket motsägs av den svenska riksdagens hänvisning till det index som mäter graden av demokrati i olika länder och att regeringen anser att det i Sverige i dag finns ett behov av att föra en demokratipolitik, vars slutmål är en ’levande demokrati där individens möjligheter till inflytande förstärks och de mänskliga rättigheterna respekteras’. ”

Johan Svenssons utläggning visar att han ingenting har förstått av Språkförsvarets plattform, inriktning och nätverkets sätt att arbeta. Språkförsvaret är ett partipolitiskt obundet nätverk, som vilar på tre ben, nämligen att vi försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion, förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse. Det betyder att Språkförsvaret som organisation aldrig tar ställning till icke-språkliga frågor som regeringsfrågan, utrikespolitik, EU eller euron, skattepolitik, skolpolitik, invandringspolitik etcetera – ja, inte ens övergripande demokratifrågor. Det skulle ofelbart leda till att Språkförsvaret inte längre fungerade som ett tvärpolitiskt nätverk; just det faktum att Språkförsvaret står fritt från alla partier och undviker rent partipolitiska frågor innebär att Språkförsvaret kan få ett stort opinionsmässigt genomslag. Ingenting hindrar Språkförsvarets medlemmar att ta upp de nämnda frågorna i andra partier, organisationer eller fora. Självfallet använder Språkförsvaret demokratiargument, när det är relevant. När vi har gått emot myndigheters och politiska församlingars namngivning på engelska som ”Stockholm – the capital of Scandinavia”, ”East Sweden”, ”Sigtuna – where Sweden begins” och så vidare, har vi just hänvisat till att denna namngivning skett över medborgarnas huvuden och saknar folklig förankring. På samma sätt har vi lovordat EU:s språkpolitik i så måtto att vi anser att rekommendationen att varje EU-medborgare förutom sitt modersmål bör lära sig två främmande språk är utmärkt. Det betyder ju inte Språkförsvaret tar ställning för eller emot EU som inrättning.

Johan Svensson tycks däremot ha en märklig demokratisyn. Han skriver i ”Det svenska språkets falska vänner” (2013-08-13, s. 60 -61):

”Ändå har vi sedan den 1 juli 2009 en odemokratisk språklag som bygger på ett lagförslag som Fredrik Reinfeldts regering lämnade till riksdagen den 12 mars…”

Varför skulle språklagen vara ”odemokratisk”? Debatten om nödvändigheten av en språklag i Sverige initierades av Språkförsvaret sommaren 2005; hösten 2005 ställde sig de borgerliga partierna och miljöpartiet sig bakom kravet på en svensk språklag, vilket röstades ner med mycket knapp majoritet i riksdagen.  Våren 2006 försökte dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky åstadkomma en bred uppgörelse med riksdagens samtliga partier om en språklag. Folkpartiets språkkrav omöjliggjorde dock en uppgörelse.  Den 8 februari 2007 meddelade den borgerliga regeringen att den skulle tillsätta en utredning, vilket så småningom utmynnade i betänkandet ”Värna språket” och senare i propositionen ”Språk för alla”, som antogs av en enhällig riksdag den 20 maj 2009. Språkförsvaret deltog mycket aktivt i denna process med debattartiklar och remissvar. Språkförsvaret var den enda gräsrotsorganisation som deltog som remissinstans. För en utförlig redogörelse om denna kamp för en svensk språklag – se ”Språkförsvaret och kampen för en språklag i Sverige”.

Om den språklag som antogs 2009 var ”odemokratisk”, så måste också den organisation, som var mest engagerad i frågan, nämligen Språkförsvaret, vara ”odemokratisk”. Varför är då Johan Svensson medlem i Språkförsvaret?
Den beslutsprocess som föregick antagandet av språklagen skiljer sig inte från andra beslutsprocesser i det svenska parlamentariska systemet. Partierna går till val på olika plattformar; frågorna genomdrivs sedan i regeringsställning eller som riksdagsmajoritet beroende på inflytande. Detta är s.k. representativ demokrati. Det som föresvävar Johan Svensson är tydligen folkomröstningar som den enda rätta beslutsmodellen. Men Sverige använder bara i begränsad utsträckning folkomröstning som beslutsinstrument, och som dessutom enligt grundlagen i regel enbart är rådgivande. Sedan 1922 har bara sex folkomröstningar genomförts i Sverige. Jag är dessutom säker på att om språklagen hade underställts en folkomröstning, så skulle den ha stötts av 70 – 90 procent av de röstande. Det visar alla webbomröstningar om namngivning. Bara ett fåtal anglofiler gick i pressen emot beslutet om en svensk språklag.

Den fråga som Johan Svensson skjuter in sig på, bl.a. i artikeln ”Kulturministerns brevförsvar av den odemokratiska språkpolitiken”,  är annars hur ordboksarbetet bedrivs i Sverige .

Han menar att det är fel att låta en ”odemokratisk” organisation som Svenska Akademien sköta ordboksarbetet i Sverige. När ordboksredaktionen sammanställer SAOL, utgår den från ett godtyckligt urval från tidningspressens textkorpusar. Det är alltså journalisterna som ytterst styr språket. SAOL fungerar sedan som rättesnöre för alla andra ordboksredaktioner, vanligen kommersiella, i landet. Han skriver exempelvis:

”Hur det gemensamma samhällsspråket kan vara demokratiskt när staten samtidigt och i praktiken överlåter rätten att beskriva den officiella svenskan till den odemokratiska kulturinstitutionen Svenska Akademien genom dess ordlista över svenska språket,…”

”Sverige borde därför också ha en officiell svensk ordbok, utgiven och finansierad av det allmänna.”

”Som enskilda språkanvändare tvingas vi helt enkelt att använda de ord och uttryck som tidningarna anser vara svenska och som sedan listas helt godtyckligt i ordböcker som Svenska Akademiens ordlista över svenska språket och Bonniers svenska ordbok.”

”Det är alltså tidningsspråket med sin övertro på engelskans uttrycksmässiga överlägsenhet, dess kommersiella mervärde och dåliga språkbehandling som idag styr språkutvecklingen.”

”Ordurvalet bestäms helt och hållet av SAOL-redaktionen och Svenska Akademiens språkkommitté. Ordlistans urvalsprinciper och språkbeskrivning är därför idag ett ouppmärksammat hot mot den nuvarande rättsordningen, vars syfte är att vara en garant för medborgarnas rättssäkerhet.”

Jag vill inte påstå att jag är speciellt insatt i frågan, men såvitt jag förstår bedrivs ordboksarbete runtom i världen på följande sätt:

* Genom akademier. Franska och spanska akademin liksom Svenska Akademien administrerar ordböcker. Det som dessa akademier har gemensamt till sin konstruktion är att de själva bestämmer vilka nya medlemmar som ska tas in vid dödsfall. Den franska akademin samarbetar förmodligen närmare med sin regering än den svenska. Den spanska akademin samarbetar i sin tur med motsvarande akademier i de spanskspråkiga staterna i Latinamerika.
* Statliga myndigheter.  I det forna Sovjetunionen och det övriga östblocket liksom i dagens Kina, Kuba, Nordkorea och Nordvietnam organiserades – och organiseras – språkvården och ordboksarbetet av särskilda statliga organ. I vissa kapitalistiska stater kan statliga organ säkert ha samma uppgifter.  Skillnaden mellan akademiers och statliga myndigheter praktiska arbete är säkerligen ringa; de måste använda samma slags vetenskapliga metoder.
* Kommersiella bokförlag. I stater som inte har någon institutionaliserad språkvård, som t.ex. USA, sköts ordboksarbetet av fristående förlag. Merriam-Webster är ett sådant förlag i USA. I de flesta stater – förutom de som nämndes ovan - finns kommersiella förlag, som ger ut ordböcker antingen i samarbete med akademier, statliga språkinstitutioner eller på egen hand.
* Universitet. Storbritannien saknar såväl akademi som statliga språkvårdande organ. Ordboksutgivningen sköts av Oxford University Press och kommersiella förlag.
* Privata initiativ. Ordböcker kan också utarbetas av enskilda.  Tyska Duden, som gavs ut första gången 1880, var från början ett privat initiativ, som så småningom sanktionerades från officiellt håll. En av mina elever på Komvux, en mandé från Irak, hade sammanställt en arabisk-svensk ordbok, som innehöll 60 000 ord, och låtit utge den på eget förlag.  

I och med utvecklingen av datateknologin och internet kommer säkerligen digitala ordböcker att bli allt mer vanliga. Det finns redan en massa ordböcker på nätet, som är knutna till akademier, kommersiella bokförlag och universitet, men även privatpersoner kan lägga ut ordböcker och ordlistor till en ringa kostnad. Det finns redan de som förutspår pappersordbokens död.

Uppriktig sagt förstår jag inte vitsen med att överlåta ordboksarbetet till en statlig myndighet i enlighet med Johan Svenssons förslag. Alla ordboksredaktioner måste balansera mellan att återge det faktiska språkbruket och att normera språket. Den ordbok som inte tar hänsyn till det faktiska språkbruket kommer att förlora i användbarhet, medan ett överdrivet fokus på faktiskt språkbruk bortser från behovet av vägledning. Inställningen till låneord kan variera mellan olika nationella språkorganisationer. Den nordkoreanska språkpolitiken skiljer sig från den sydkoreanska – se artikel i Språktidningen april 2014. Kroatiens och Serbiens språkmyndigheter har olika inställning till låneord, vilket bidrar till att sära på serbokroatiskan, vilket också är syftet.

Ordboksredaktioner är beroende av tillgång till textkorpusar. Inför nästa utgåva av SAOL lär redaktionen ha haft tillgång till en textkorpus på 350 miljoner ord. Textkorpusarna hämtas från tidningstext, skön- och facklitteratur och myndighetstexter; i framtiden kommer säkert textkorpusar, som hämtas från bloggar och andra fora på nätet, spela en allt större roll.

Varför skulle en statlig ordboksredaktion bli mer ”demokratisk” än redaktionerna för SAOB/SAOL? Ska den bytas ut vart fjärde år i samband med riksdagsval? Skulle en statlig ordboksredaktion arbeta på ett annat sätt än Svenska Akademien, genomföra omröstningar eller enkäter? Skulle en sådan redaktion ta in färre anglicismer än SAOL? Hur skulle detta kunna garanteras? Vilket parti ska man rösta på för att säkerställa att så få anglicismer som möjligt tas in i en statlig ordbok? En statlig ordboksredaktion skulle använda samma arbetsmetoder och förlita sig på samma textkorpusar som Svenska Akademiens ordboksredaktioner.

Språkförsvaret kan påverka språkbruket - och därmed indirekt ordboksarbetet – genom att kritisera användningen av anglicismer och genom att bygga ut vår egen lista med ersättningsord. Johan Svensson påstår på något ställe att språkbrukarna måste följa SAOL. Något sådant tvång existerar inte; ordböcker kan på sin höjd innehålla rekommendationer. Språkförsvaret har från första början använt begreppet ”anglifiering” i stället för SAOL:s ”anglisering”; vi vet också att den förra ordformen är på väg in i nästa upplaga av SAOL. I övrigt påverkas språkbruket av vilka som man vänder sig till. Det är givet att SAOL - och andra ordböcker - spelar stor roll för sakprosan, eftersom ordlistan speglar det faktiska språkbruket, som skribenten måste anpassa sig till om den vill bli förstådd. Men redan i skönlitterära texter kan man tillåta sig att ta ut svängarna genom infoga talspråk, dialektala uttryck eller slang för att inte tala om språkbruket i sociala medier.

Johan Svensson skriver också:

”Sedan får ni givetvis även förklara hur ni anser att ni försvarar det svenska språket mot engelskan. För med en svensk språkvård, som i allt större utsträckning lånar in i oanpassade engelska lånord i svenskan, betyder statusvården just ingenting för svenskan. De engelska orden och uttrycken är ju svenska!”

Språk dör inte på grund av inlåning av ord utan på grund av allt färre använder språket i fråga.  Svenska talas av cirka 10,5 miljoner människor som första eller andra språk och befinner sig på plats 90 bland världens 6000 – 7000 språk. Det som är problemet är att svenska förlorar domäner, d.v.s. användningsområden, inom den högre utbildningen, grund- och gymnasieskolan, inom storföretagen , reklam- och nöjesbranschen etcetera. Det är därför som Språkförsvaret prioriterar kampen för svenskans ställning. Det är också därför språklagen är så viktig.

Ingen känd språkhistoriker eller språkvetare har mig veterligt lanserat den befängda teorin att ett språk i första hand dör på grund av alltför stor inlåning av främmande ord. Språk dör antingen på grund av att talarna decimerats rent fysiskt, påtvingats ett språkbyte eller frivilligt bytt språk. Engelskan utmärker sig genom en betydligt större inlåning av icke-germanska ord än tyskan och de nordiska språken, men ingen kan väl påstå att engelskan befinner sig på fallrepet. Albanska är ett språk, som innehåller osedvanligt många ord från omkringliggande språk, men det är fortfarande ett eget språk eftersom orden har anpassats till albanskans morfologi och uttalssystem. Om ett språk är fullbemängt med ord från ett främmande språk, betyder det att språket i fråga sjunger på sista versen och att det bokstavligen endast har en handfull talare, som inte längre förmår vidareutveckla språket.

Enligt en uppgift (1) består svenskans ordförråd till 42,2 % av arvord och till 24,1 % av tyska låneord,  d.v.s. sammanlagt 66,3 % germanska ord. Resten av ordförrådet utgörs av inlåning från grekiska, latin, franska och andra språk. En stor del av de senaste decenniernas inflöde av engelska låneord återgår i själva verket på franska, latinska och grekiska ordstammar.  Arvorden dominerar helt bland de vanligaste orden i svenskan.

Språkförsvarets styrelse genom
Per-Åke Lindblom
27/3 2014


1)  Uppgiften hämtades från Örjan Martinssons artikel ”Ren svenska – del 1". Hans källa var i sin tur artikeln "Ordförrådets härledning" av Martin Gellerstam, vilken ingår i "Arv och lån i svenskan" (1994). Ordförrådet hade avgränsats till de 6 000 vanligaste orden i svenskan.   Denna fotnot har lagts till efter det att den ursprungliga texten skrevs.